Många fält är långsamma med att ta till vara på sin självransakan

Det här är en replik till: http://www.dn.se/debatt/politikerna-har-missat-opinionen-for-forskning/

Jag skulle önska att den självransakan som sker inom de vetenskapliga fälten kunde få mer medial uppmärksamhet, så att förtroendet för de respektive fälten blir avhängingt hur väl fälten förbättrar sin praxis i respons på kritik. Artikeln nedan, t.ex., kan man inte läsa för många gånger:

Why Most Published Research Findings Are False

November numret (2012) av Perspectives on Psychological Science  är också viktig läsning. Mycket av kritiken angår betydligt fler fält än bara psykologi. Artikeln om placebo i senaste numret är även den intressant. Artiklarna nedan kompletterar de ovan väl:

Clinical trials should begin and end with systematic reviews of relevant evidence: 12 years and waiting

Drug Data Shouldn’t Be Secret

De som vill veta mer bör läsa Ben Goldacre och Richard Bentall, som båda formulerat mycket potent kritik av medicin och psykiatri i bokform.

Kritiken är med andra ord välformulerad och kopiös. Den behöver adresseras snarast: icke-resultat måste publiceras; p-värden måste ersättas av Bayesiska analyser; HARKing och data-mining måste förebyggas av peer-review processen; diagnostiska manualer med pinsamt låg vetenskaplig standard måste avvecklas eller ersättas; kliniska studier måste bifoga exakta och heltäckande redovisningar av behandlingen i studien. Det finns så många problem med konkreta lösningar som inte blir lösta och som är gemensamma för så många fält.

Att satsa på forskning och vetenskaplighet är som Dan Brändström säger en av de absolut viktigaste frågorna, men för att pengarna ska komma till sin rätt behövs vetenskapliga reformer; att ge pengar till knappt fungerande fält utan reformkrav kan lätt resultera i dyrköpt vilseledning. Stela institutioner bör inte få kalla sig vetenskapliga om de inte anpassar sina standarder efter vetenskaplig kritik.

Replik till ”Bristande social kompetens skäl till ungas arbetslöshet”

Ok, det här är en replik till: http://www.dn.se/debatt/bristande-social-kompetens-skal-till-ungas-arbetsloshet/

Jag erkänner gärna, liksom du, att standarden är låg hela vägen upp till forskarnivå i det svenska utbildningsväsendet. Jag erkänner också gärna att elever och studenter blir vilseledda av billig feedback och jämförelser med andra studenter som inte heller presterar särskilt väl. Jag tilltalas, liksom du, av tätare "feedback tillfällen" men inte som du verkar anse för att det fostrar lydnad, utan därför att det är alldeles för lite feedback i utbildningsystemet och därför att den feedback elever får ofta är alldeles för långsam. Specifik, opersonlig, ovärderande, informativ feedback som kommer i tät anslutning till prestation är den bästa sortens feedback ur ett inlärningsperspektiv. Betyg och poängsättningar på prov är personliga, värderande, generella och långsamma. Betyg och poängsättningar är bara bättre än ingen feedback alls eftersom de åtminstone ger någon form av bekräftelse, men det är tom bekräftelse som resulterar i elever som inte drivs av nyfikenhet och intresse utan av disciplin och regler. Sådana elever kommer oftast att göra minsta möjliga ansträngning för att få så goda resultat på pappret som möjligt. Med andra ord de kommer köpa så billiga MVGn som de kan och de kommer dra sig för att betala med extra ansträngning. Betygen blir den slutgiltiga defintionen av deras prestationer.

Du vill höja priset på betyg för att fostra mer pliktrogna och flitiga elever. Du vill att barn ska sommarjobba mer så att be blir mer arbetsvilliga och serviceinriktade. Detta är förstås bra egenskaper sett ur ögonen på den som söker icke-kreativ, lydig, självuppoffrande och servil arbetskraft. Det är också lätt att argumentera att den TV-spelande tolvåringen Kim på lång sikt skulle ha bättre förutsättningar till självförverkligande om hen i stället skulle räkna matte, oavsett om hen gör det för betygens skull. Barn (liksom vuxna) är ofta dåliga på att låta sitt handlande styras av långsiktiga konsekvenser och behöver därför vägledas, och du menar att krav är ett sätt att implementera sådan vägledning. I stället för att erbjuda Kim möjligheten att förverkliga sig själv, kräver vi av henom att hen ska förverkliga marknadens/samhällets bild av vem hen bör vara och vem hen ska bli. Vi bestämmer oss för att Kim skulle göra dåliga val ifall vi inte kräver att hen gör goda val, och mer ofta än inte köper Kim denna uppfattning och uppfattar därmed inlärning som något jobbigt och negativt. Hen får liksom aldrig chansen att själv välja och ta ansvar för sitt lärande. Jag menar att vi måste ge henom den chansen och samtidigt vägleda henom. Det är inte lätt för en pliktdriven individ att hitta sin plats i en västerländsk, individualistisk kultur.

Särskilt ömmar jag dock för de som kravkulturen till trots försöker definiera sin egen mening, som gör egna projekt, övar självständiga färdigheter och frivilligt fördjupar sig i kunskapsområden eller engagerar sig på annat sätt. För dessa barn och vuxna blir konflikten mellan externa krav och intern drivkraft särskilt påtaglig. Egna engagemang straffas genom att tiden helt enkelt inte räcker till, genom att vuxna runt omkring en blir besvikna för att det inte ser bra ut på betygspappren. Den som vill stanna upp och verkligen utvärdera/fördjupa sig i kunskapen som lärs ut kommer på efterkälken. Säga vad en vill om vårt relativt kravlösa och standardlösa utbildningsväsende; det lämnar i alla fall lite andrum åt de som är självständiga nog att göra vettiga saker på egen hand.

Det jag vill att skolan ska fostra eller snarare ta till vara på är interna drivkrafter. En människa som vill bygga en självständig identitet, finna mening och vara kreativ är inte betjänt av att vara fostrad att leva upp till krav utan måste definiera sina egna utmaningar. Denna betoning på intern drivkraft öppnar dock för vissa frågor: Hur vägleder en utbildniningsinstitution ett barn, om inte genom krav? Hur etableras en hög standard, om inte genom krav? Hur ger en utbildningsinstitution feedback till en elev, om inte via betyg och testpoäng? Ta lite tid och fundera på dessa frågor.

En sak som behövs, en sak som verkligen är en del av en lösning, är bra feedback som kommer i tät anslutning till prestation och som kommer ur en källa eleven, helst frivilligt, kan uppsöka igen och igen tills hen korrigerat sin respons/problemlösningstrategi. Detta förklarar till stor del varför föräldrarnas utbildningsnivå är så avgörande för barnens betyg och utbildning: utbildade föräldrar kan ge bättre individuell feedback än outbildade. Lärare hinner inte med att ge tillräckligt mycket individuell feedback till alla elever. Det förefaller orimligt att ett stort utbildningsväsende i stil med grundskolan eller universitetet ska kunna åstadkomma avsevärda mängder bra feedback, eftersom antalet elever per utbildare är så pass högt, men vi har ju datorna. Potentialen för utbildande mjukvara är helt otroligt hög. Utbildande mjukvara kan ge omedelbar, opersonlig, ovärderande, informativ feedback på en uppsjö av olika uppgifter. Den kan sätta ultimata repetitionsintervaller och erbjuda elaborerande övningar. Den kan lätt hålla ordning på hur mycket tid elever lägger ner på olika ämnen. Den kan genom belöningssystem etablera spelliknande känsla och på så sätt motivera elever, även om jag anser att man bör vara försiktig med den typen av bekräftelse av anledningar presenterade ovan. Den kan erbjuda föreläsningar och texter efter den enskildes kunskapsläge. Taket på svensk utbildning sprängs samtidigt som även de eftersatta får en mer anpassad utbildning. I stället för att hålla katederundervisning som är anpassad till alla och ingen, frigörs lärarna att lägga allt sitt krut på individuell feedback på sådana uppgifter som datorn inte klarar av. Wow. Varför lägger vi inte skattepengar på det här?

Vidare, skulle en, om sådan mjukvara utvecklas centralt, kunna standardisera alla exempel på inlämnade uppgifter och mycket av feedbacken och på så sätt etablera en högre standard från central ort. Kortsiktiga kunskapsmål kan sättas efter aktuellt kunskapsläge osv. Möjligheterna är förstås ändlösa.

Har du några fler ideer än min favorit utbildande mjukvara kanske?

I slutändan är mitt perspektiv ännu mer vitt skilt från ditt än vad jag gett sken av hittills. Jag vet inte i vilken mån jag är representativ för andra arbetslösa/arbetsfria ungdomar, men ur mitt perspektiv erbjuder arbetsmarknaden helt enkelt inte särskilt många meningsfulla liv. Det spelar ingen roll hur mycket pengar en får när en säljer sin tid som ju är det enda en har. Så länge jag har mat på bordet och intern drivkraft så att det räcker åt egna projekt kommer jag inte känna mig manad att delta i en ekonomi och en marknad som förvisso skapar många värden men som slutligen är destruktiv och ohållbar i sig. Ur ett ekologiskt perspektiv (som enkelt kan översättas till ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv) är ju den ständigt expanderande produktionen och konsumtionen inte realistisk. Vi måste hitta andra sätt att tillgodose människors behov och fylla människors liv. Arbetslinjen tycks ur mitt perspektiv både naiv och lite människofientlig.